**Twilights**

 Jag kör sakta stigen upp till det gamla huset. Huset som alla nu kalla de försvarslösas hus. Varför det vet jag inte, men så har det hetat sen det där hände. Det där som skakade hela byn.

Det första jag ser när jag kommer in i huset är 75 kilo skit på golvet , jag går in in sonens rum som ligger i hallen när man kommer in, ser ut som fan och det ligger öl och chips kletat över hela golvet. och när jag går vidare in i köket ser jag den 3 meter höga disktraven som står staplad över hela diskbänken. Äckligt. Det luktar illa, rök och gammal mat os. Jag känner att jag måste låsa in mig på toa. Ångrar att jag gick in där. Det ligger hundbajs på golvet och det är riktigt ofräscht därinne. Jag kliver ur dörren. och möts av den lilla sonen, 5 år gammal. Han har bara en tröja på sig. Inga kalsonger eller inga byxor och benen är fulla av skit som har gnott in sej efter att någon spillt lite saft på honom. Jag tycker så synd om han, men han ser lycklig ut, ovetandes om vad som sker runt honom.

Jag hör de vuxna bråka och skrika som tusen. Jag hör en smäll . Jag känner igen det där ljudet. Det är inte svårt att inte veta vad det är. En örfil. Någons hand träffar en kind. En kind som så många gånger har kännt den handen som ett slag innan. Jag ignorerar bråket som sker i vardgasrummet. Jag går vidare in i huset. Kliver in i den mellesta dotters rum. . Och jag hör musiken från en hård rock låt.  På sängen sitter hon. Hon håller för ögonen och man ser bakom händerna att det rullar tårar ner från hennes kinder. Det har alltid varit så här, det har alltid varit så här hör jag henne viska. Jag tycker så synd om henne när jag ser vilken fin tjej det är.

Det hugger i bröstet på mig när jag ser att den lilla flickan är JAG….

Andra bloggar om: drömmar, kvinnomisshandel