Sparat under: Drömmar/Berättelser
Jag kör sakta stigen upp till det gamla huset. Huset som alla nu kalla de försvarslösas hus. Varför det vet jag inte, men så har det hetat sen det där hände. Det där som skakade hela byn.
Det första jag ser när jag kommer in i huset är 75 kilo skit på golvet , jag går in in sonens rum som ligger i hallen när man kommer in, ser ut som fan och det ligger öl och chips kletat över hela golvet. och när jag går vidare in i köket ser jag den 3 meter höga disktraven som står staplad över hela diskbänken. Äckligt. Det luktar illa, rök och gammal mat os. Jag känner att jag måste låsa in mig på toa. Ångrar att jag gick in där. Det ligger hundbajs på golvet och det är riktigt ofräscht därinne. Jag kliver ur dörren. och möts av den lilla sonen, 5 år gammal. Han har bara en tröja på sig. Inga kalsonger eller inga byxor och benen är fulla av skit som har gnott in sej efter att någon spillt lite saft på honom. Jag tycker så synd om han, men han ser lycklig ut, ovetandes om vad som sker runt honom.
Jag hör de vuxna bråka och skrika som tusen. Jag hör en smäll . Jag känner igen det där ljudet. Det är inte svårt att inte veta vad det är. En örfil. Någons hand träffar en kind. En kind som så många gånger har kännt den handen som ett slag innan. Jag ignorerar bråket som sker i vardgasrummet. Jag går vidare in i huset. Kliver in i den mellesta dotters rum. . Och jag hör musiken från en hård rock låt. På sängen sitter hon. Hon håller för ögonen och man ser bakom händerna att det rullar tårar ner från hennes kinder. Det har alltid varit så här, det har alltid varit så här hör jag henne viska. Jag tycker så synd om henne när jag ser vilken fin tjej det är.
Det hugger i bröstet på mig när jag ser att den lilla flickan är JAG….
Andra bloggar om: drömmar, kvinnomisshandel
Sparat under: Dagbok
Igår besökte jag en av mina bästa vänner som fick barn förra lördagen. En lite kille som skulle heta Melvin. Han va verkligen en stjärna. Han va så liten och söt. Och så hade han hår på öronen :) Som tur är så tappar han ju det håret snart, för han såg ut som en liten grinch :)
När min vän N sa -kan du hålla han medans jag går och äter! -Ja visst! Men hur?! Jag visste inte hur jag skulle ta honom, hur han ville ligga, och efter N berättat det så vågade jag knappt lyfta han från hennes famn till mig. Jag va så rädd att han skulle gå sönder. N sa och skrattde åt mig -han är inte gjord av glas vännen, han kan inte spricka! Jag tycker det är så läskigt att hålla en så liten bebis även att jag är van vid bebisar, men ändå är jag så rädd varje gång jag träffar ett SÅ litet barn att det bara ska trilla ihop om jag trycker för hårt. -Han skriker nog om det inte är skönt sa N
Ja med tanke på att han har käsnlor en vilja osv så lär han ju göra det lr?
Och är inte barn gjorda av glas då är det f*n tunt tunt tunt porslin dom e gjorda av. För det känn som om de ska falla sänder vilken sekund som helst eller att det ska göra ont bara man petar lite på dem..
Men det är sånt som förvinner när man har vant sig som allt annat tydligen!!
